Trots att friskolereformen infördes redan 1992 är det först de senaste åren debattvågorna ute i Sveriges kommuner har gått höga. Bevakar man som jag sökordet ”friskola” fås varje dag artiklar från framför allt lokal dagspress. Dessa tidningars webbsidor har ofta hätska debatter kring friskolors vara eller icke vara.
Varför kommer den hätska debatten nu?
Ett svar kan vara att det i många kommuner helt enkelt inte tidigare funnits någon friskola att förhålla sig till. I andra kommuner har friskolor varit en marginell företeelse som kommunala politiker generellt kunnat stötta då det visar på gott utbud av utbildningsalternativ i kommunen. Något man stolt använt som argument när man i bo-kampanjer söker locka familjer att flytta till kommunen.
Nu har dock dessa friskolor nått sådan framgång att det mer konkret påverkar kommunens förvaltning av de kommunala skolorna. I kombination med vikande barnkullar i många kommuner drabbas nu lokala politiker och tjänstemän av skrämselhicka. Plötsligt är förtjänsterna med stort utbildningsutbud som bortblåst och friskolorna sägs dränera kommunerna på resurser i de kommunala skolorna.
Med tanke på att endast Vänsterpartiet bland riksdagspartierna fortfarande har en partilinje där man ifrågsätter friskolereformens existensberättigande hörs väldigt många kritiska röster på det lokala planet.
Att partipolitik och realpolitik kan vara väsenskilda är ingen nyhet och förklarar också varför lokalpartier kan få stort inflytande i kommunerna liksom ”oheliga” allianser och enskilda politikers hopp mellan partier. Inget konstigt i det och kanske en anledning till att personorienteringen i politiken ökar.
I framtiden kanske vi väljer ”borgmästare” som själv utser sin förvaltning. Något som indirekt skulle innebära att tunga tjänstemannaroller lättare kunde ändras och valda politikers intentioner kunde tillämpas utan tjänstemannastyre och konflikter mellan politisk ledning och förvaltning.
Friskolereformen kan ha varit allt för långtgående. Kanske skulle enbart stiftelser utan vinstintresse accepterats som huvudmän. Det stora intresset bland skolkoncerner att starta och köpa ut etablerade friskolor ger åtminstone mig andra känslor än att pedagogiska idéer står i fokus för deras intressen. Jag kan förstå och dela indignationen över vinstnivåer, aktieutdelningar och avyttringsförtjänster som rapporterats om bolagsdrivna friskolor.
Lokalpolitiker som företräder partier som centralt fastställt sin hållning i friskolefrågan bör inte ödsla tid och politiskt kapital på att ifrågasätta densamma. Inte heller i konflikt med intentionerna om ”lika villkor” trixa mellan de kommunala verksamheterna för att minimera skolpeng och lokalbidrag. Det senare ska baseras på kommunens egna kostnader för skollokaler och det har rapporterats om hur kommunernas egna fastighetsbolag sänker hyrorna för egna skollokaler för att därmed minska friskolornas lokalbidrag. Dessa sitter sällan i lokaler vars kostnader på samma kreativa sätt kan anpassas till lokalbidraget och missgynnas därmed.
Kommunerna måste se framtiden an utan att ideologiska övertygelser skymmer fakta. Om all utbildning drevs i friskoleform, alla elever och deras föräldrar var nöjda samt Skolinspektionen och nationella utvärderingar gav bra resultat till samma eller lägre kommunala kostnader än vad enhetsskolan kostar skulle det nödvändigtvis innebära en samhällig förlust? Jag har inget färdigt svar på denna fråga och den tål att belysas från många håll.
Utifrån fakta bör vi diskutera om scenariot är orimligt och i så fall varför. Vidare bör debatten avhandla hur kommunen utifrån fakta kan ge alla utbildningsalternativ rättvisa förutsättningar att tjäna kommunens barn och ungdomar utifrån individuella behov och intressen. Till gagn individen och i förlängningen även samhället i stort.
Forum Hållbar Platsutveckling 