Kulturens roll för hållbar platsutveckling

Konstens roll för framgångsrika platser har behandlats en hel del alltsedan Richard Florida på bred front lanserade begreppet ”the creative class” med en akademisk teori om att just denna medborgartyp var särskilt väsentliga att attrahera för städers framgång.

Ett parallellt spår som också ökat fokus på kultur i platsutvecklingsprocessen är dess framväxt (och förutspådda fortsatta sådan) som betydelsefull näring. I Sverige har man fått upp ögonen för ”det svenska musikundret” med uppskattade låtskrivare och producenter. I spelbranschen är det Mojang(Minecraft) och King(Candy Cruch Saga) som fascinerat och fått politiker och byråkrater med ansvar för näringspolitiska insatser att gå igång.

Tillväxtverket satsade under några år på KKN(Kulturella Kreativa Näringar) för att maximera förutsättningarna att fler kunde leva på sin konst eller sitt kreativa kall. Nu verkar pengarna slut och det politiska intresset på nationell nivå tycks ligga på sparlåga.

Jag läser (mellan många andra böcker) boken ”Kultur 3.0 – Konst, delaktighet, utveckling” som är en översättning och bearbetning av Pier Luigi Sacco’s texter och intervjusvar utgiven av Nätverkstan. Den behandlar Cultural Planning, ett akademiskt område där Sacco tycks vara en förgrundsfigur.

Den är befriande klarsynt med att inte reservationslöst hävda konstens allomfattande förtjänster vilket inger förtroende. Tyvärr kan skönandar ibland ha svårt att skilja på sitt egna intresse för området och dess eventuell nytta för samhället i stort.

Ska man kunna hitta breda överenskommelser i t ex kommuner kring Cultural Planning, dvs kulturens långsiktiga roll för det kommunala förvaltningsuppdraget, så måste förtjänsterna kunna verifieras. Detta så att inte bara de redan frälsta kan övertygas om nyttan av ekonomiska satsningar och skifte i kommunalt styre leder till ständiga omprioriteringar av kulturverksamheter.

I en text på Atlantic City av just Richard Florida hänvisas till en nyligen publicerad undersökning där forskargruppen tittat på hur många verksamma inom kulturella näringar(enligt branschkoder) det finns i ett stort antal städer i USA för att se om koncentrationen är högre för vissa typer(befolkningsmässig storlek) av städer.

För att definiera om kluster av kreativa näringar fanns valde man att titta på tätortsområden(metro areas) där det fanns en överrepresentation av verksamma inom näringen på index 1.2 och högre.(Index 1, eller 100 som man ibland använder är att andelen verksamma för platsen är densamma som för riket som helhet). Man kan givetvis invända att livkraftiga kluster i betydelsen verksamma med stort utbyte av varandras verksamheter kan erhållas oberoende av om koncentrationen är lägre än för riket i snitt.

Two important implications flow from the study’s key findings. For one, mayors, arts and cultural policy-makers and economic developers would be better served by taking a more localized, place-specific approach to arts initiatives and creative placemaking.  As they put it:

[A] comprehension of arts clusters requires specificity and particular attention to the uniqueness of the type of art and place itself. Targeted local development may be the most important means by which to support the arts, rather than broader federal, state or regional efforts. Distinctions between arts clusters occur at localized level and thus ought to be supported as such.

Second, the study notes the benefits that flow from better connected arts and innovation clusters. “While many of the variables linked to arts clusters are incredibly place specific,” they write, ”the arts are linked to broad measures of innovation and development … suggesting the arts can play a larger role in economic development irrespective of metro size or geographic boundaries of city and neighborhood.

Ultimately, the study notes that while arts are not a silver bullet for cities, their role in urban economic development is, in the authors’ words, “highly underestimated.”

Annons