Sense of Place, vad menas?

Att många begrepp kan vara svåra att hitta gemensamt hållna definitioner på är många gånger ett problem. Man menar olika saker men använder samma begrepp.

Fackord/terminologi är ju tänkta att hjälpa och inte stjälpa möjligheten att föra givande diskussioner kring angelägna ämnen.

För oss i Sverige blir det ibland ytterligare en dimension när termer inom de flesta vetenskapliga områden är myntade på annat språk(oftast engelska).

Såg för några år sedan det smått mytiska begreppet Genious Loci som ansågs leda fram till idag ofta använda termen Sense of Place.

On the whole, genius loci is used in the fields of architecture, landscape design and the arts to signify a human sense of the essence of external environments.

I ett forskningsarbete ”Making Sense of Sense of Place” tar författaren Brian Spittles läsaren på en spännande resa kring termernas betydelse genom historien och redogör även för de många tolkningar och användningsområden av begreppet vilket därmed reser frågan om det alls är värdefullt att använda det. Han verkar skriva med Australien som bas för sitt arbete varför diskussioner om vem som har rätt att definiera platsers känsla(för att försöka översätta begreppet). Även om Sverige länge varit relativt homogent är det alltid intressant att beakta makten att ha tolkningsföreträde, att sätta agendan.

Mitt intresse för de demokratiska aspekterna av platsutveckling har speglats i tidigare inlägg och jag vet att alla inte är odelat förtjusta i Place Branding som kan upplevas som att man ”uppifrån” avgör hur staden ska profilera sig för att nå önskad image i målgruppens ögon. Sådan insats kräver ju en rad beslut såsom: vilka anser vi vara platsens målgrupp(er)? Varför vill vi att dessa grupper besöker eller lockas att flytta till vår stad? Är profilen som lyfts fram den som medborgarna känner igen sig i, vill ska presentera deras bo- & verksamhetsplats?

Liknande frågeställningar kommer upp i Spittles genomgång och ska kanske alltid få finnas med när platsutvecklingsinsatser planeras och genomförs. På samma sätt som företag rekommenderas att minnas kundperspektiven i sina interna förehavanden bör verksamma inom platsutveckling inte glömma att det aldrig finns total uppslutning kring någon aktivitet i ett demokratiskt samhälle hur övertygade de drivande krafterna än själva må vara över förtjänsterna.

Även om man kan avfärda diskussionen som akademiskt nörderi upplever jag redogörelsen som ytterst spännande. För rimligtvis gäller samma sak för en mängd av de fackuttryck vi använder oss i det offentliga samtalet kring våra mest trängande frågor.

As such, the term ‘sense of place’ has the capacity to operate as a potent and practical force in promoting constructive social change in troublesome areas such as social welfare, mental heath, sustainable development and reconciliation.

Through knowing and using the term more precisely, the self-perpetuating interplay between its obscurity of meaning and idealistic cliché status can be transcended, thus enabling sense of place to act as a tangible medium for bridging and reconciling the many cultural, ontological, environmental and socio-spiritual schisms created by driving Western paradigms and discourses such as positivism, overly rational objectification, colonialism, individualism, liberalism and economic rationalism.

Sense of place in not the antithesis of these things, but offers instead to bring them to earth in a life-sustaining way.

Länk till orginalarbete, klicka här

Annonser

10 tips för industristäders omvandling

I ett kort men kondenserat blogginlägg beskriver Rick Brown för Rustwire.com hans lärdomar efter besök i Manchester, Dublin och Glasgow.

Rustwire.com, som namnet indikerar bevakar det s k Rustbelt(rostbältet) i USA. Det är tidigare industriintensiva regioner som drabbats hårt av konjunktur- & strukturomvandlingar. De letar efter en ny identitet för att möta avfolkning.

Även om exemplen är med svenska förhållanden relativt stora städer tror jag att mindre svenska orter i Sverige kan ha nytta av sammanställningen.

Några av punkterna som jag finner mest intressanta att betona då bruksmiljöer ofta präglas av jante och starkt begränsande uttalade såväl som underförstådda normer är t ex:

Remain open to bold and possibly contentious new ideas, designs, and/or methods for accomplishing goals

dvs krävs öppenhet för djärva och tänkbart kontroversiella ideer

Art and cultural vibe – both traditional and trendsetting – are tremendously important

skepsis mot kultur måste överkommas

Accentuate the positive, but be sure to also address the negative

I många gånger traditionell gnällkultur våga vara positiv

Avslutningsvis finner jag påminnelsen om att kommunstyre har en huvudroll att fylla även om platsutveckling är ett samverkansuppdrag

Government participation is critical – the private and non-profit sectors have a role, but they cannot do it all

Länk till orginalartikel nedan

 

Ten Lessons from European Industrial Cities | Rust Wire.

Place Branding – The Basics of Marketing Communities | places | brands

I en kärnfull text går Noel Toolan på bloggen placesbrands igenom hur traditionellt varumärkesarbete bör anpassas vid platsmarknadsföring(place branding).

Givetvis är en plats såsom en stad en enormt komplex ”produkt” att marknadsföra. Skribenten hävdar dock att man med vissa anpassningar kan använda traditionella varumärkesteorier.

Länk till orginalartikel nedan

 

Place Branding – The Basics of Marketing Communities | places | brands.

ULP – Urban Lifestyle Point?

AMCV, Association of Town Centre Management(förkortning dock för dess franska namn), är en organisation med säte i Belgien med europeiskt arbetsfält.

Det finns en hel del läsvärt på deras hemsida där mycket kan läsas på engelska även om vissa dokument är skrivna på franska(kanske skoj för dig som har skolfranska i bagaget, oops, franskt låneord).

Ett koncept de presenterar är ULP som står för Urban Lifestyle Point. Det sistnämnda ska inte tolkas som poäng á la eurovisionslagerfestivalens klassiska poängredovisningar utan som plats.

En fysisk plats i stadsmiljö som man medvetet jobbar med för att lyfta dess upplevda värde för boende och besökare. Metodiken tycks påminna om det som PPS, Project for Public Spaces, sedan 1975 arbetat med i USA. De kallar sitt arbetssätt för Lighter, Quicker, Cheaper och kanske är mer av DIY och gräsrotsinitiativ än ULP men med samma drivkraft.

Tyvärr ser jag inte mycket av någondera i våra svenska städer än så länge men jag tar gärna emot information om sådant jag missat.

ULP – LICI – Lively Cities – Place Making – Place branding – Qu.

Ska hållbar stadsutveckling styras nationellt?

Runt om i världen vädras krav på nationell samordning kring stadsutveckling. I Sverige har några sådant förslag lagts i slutrapport från Delegationen för Hållbara Städer som på Regeringens uppdrag verkat mellan september 2008 till december 2012.

”Delegationen föreslår bland annat att regeringen utvecklar en nationell stadspolitik i syfte att uppnå bättre samordning av statens intressen och ge ramar för regionala och kommunala strategier.”

Jag har själv känt behovet efter att som liten egenföretagare i området lagt mycket möda på att orientera mig bland alla aktörer som delvis, men inte helt & fullt, har uppdrag från Regeringen att verka inom området.

Listan kan göras lång men några statsfinansierade huvudaktörer är Boverket, Tillväxtverket, Tillväxtanalys, Vinnova, Energimyndigheten, SKL(Sveriges Kommuner & Landsting), Formas, Arkitekturmuseet,  Riksantikvarieämbetet, Transportverket(fd Ban- & Vägverket).

Tillkommer sedan statligt finansierade universitet och högskolor som profilerat sig inom området.

Efter att omvärldsbevakat fältet sedan 2007 kan jag säga frågetecknen är fler än utropstecknen avseende rollfördelning i denna myriad av aktörer.

I England har man inrättat motsvarande en myndighet som leds av en minister.

I ett blogginlägg från Better Cities Now ställer man sig dock frågande till hur effektiv sådan nationell samordning är. De undrar om det inte blir låsningar när så många av de områden som berörs beslutas på regional och lokal nivå.

Andra hävdar att lösningar alltid måste utgå från lokala förutsättningar varför centralt skapade metoder sällan lämpar sig i praktiken när man ställs inför realiteter.

Viktig frågeställning!  Jag tror att det bästa är ett nationellt resurscentrum där regionala och lokala tjänstemän och politiker kan finna inspiration, objektiv information om metoder, tekniker och lösningar utan hårt vinklad säljbearbetning av konsultdrakar och systemleverantörer.

The Crystal i London är förvisso sponsrat av en sådan stark aktör(Siemens) men kan tjäna som exempel på inspirerande miljö dit tidigare nämnd målgrupp utöver intresserad allmänhet kan vallfärdas för att lära mer.

Till ursprungsartikel, följ nedan länk

Nationally Steered Urban Development | Better Cities Now.

Skillnad mellan placemaking och placebranding?

Många av begreppen som dyker upp i det framväxande fältet platsutveckling är hämtade från engelskspråkig teoribildning.

Bra svenska motsvarigheter saknas eller så har den generella amerikaniseringen gjort att vi tycks föredra dessa även i svensk debatt.

Praktverket ”Place management : new roles for place managers in rebuilding European wealth”av Christer Asplund, Jacob Ikkala och Philip Kotler beskriver i min utökade tolkning:

Placemaking är process för att uppnå Place Excellence genom:

Place Development– hård och mjuk utveckling av platsen där hård innebär t ex byggnation/infrastruktur(gå/gåfartsgator, parkeringslösningar mm) och mjuk kan vara utbildningsinsatser             (t ex värdskap/exponering för handlare) och event (t ex konserter/festivaler/motionslopp för boende och besökare) 

Place Management– utöver strategiska frågor såsom samverkan mellan platsens intressenter även ledning av vardagsnära åtgärder såsom städning, trygghetsaspekter(väktare, polis, brandförsvar, hjärtstartare), parkering- & trafiksituation etc som kan upplevas som hygienfaktorer

Place Branding– varumärkesarbetet för platsvarumärket för region, stad, ort, stadsdel, torg etc. Vid varumärkesarbete tänker man kanske främst på imageskapande marknadskommunikation. Hit kan man dock välja att lägga även löpande besöksdrivande marknadsföringsinsatser och event eller så hänför man det till mjuk platsutveckling.

Även i USA debatteras begreppen emellanåt så även utan eventuell språkförbistring finns utmaningar att tala om samma sak.

Den dominerande synen på placemaking som t ex PPS(Project for Public Spaces) företräder avser just publika platser och inte hela städer. Fokus är att göra staden mer levande för de som bor och verkar där vilket ofta dock attraherar även besökare utifrån då vi gillar autentiska platser med en skön känsla.

Placemaking använt som synonym för Place Branding har ofta tillskyndare som utgår från varumärkesteorier som (mer eller mindre framgångsrikt) appliceras på fysiska platser som städer, regioner och nationer.  Dessa förkunnare har oftast fokus på att attrahera besökare och inflyttare(speciellt de högintressanta ”talangerna”).

Det är alltså i huvudsak olika syften och metoder som därmed delar begrepp, som gjort för heta debatter.

Nedan länk speglar sådan diskussion som jag tycker kan vara klargörande. För hela artikeln följ nedan länk.

 

 

viaProject for Public Spaces | Opportunity is Local Or: You Can’t Buy a New Economy.

Samverkan för platsutveckling stärker sociala kitet

Bra, tredelat gästblogginlägg från unge och välutbildade Barett Steenrod  på högintressanta Strong Towns där han systematiskt går igenom vad s k micro cities(orter som faller mellan storstäder och ren landsbygd) kan göra kring place making.

”There are a number of best practices/principles that appeared to be most important, as I found them to show up with regularity in my research. 

The identification of assets and conversion of liabilities into assets is very important. 

Focusing on improving the quality of life for residents and visitors is important, as is growing the social network of a city. 

Starting small with events or initiatives and growing them into larger affairs is also key. 

Lastly, an investment of infrastructure is also considered important, and in some situations, critical for the success of some programs. ”

Steenrod skriver om betydelsen att identifiera stadens tillgångar i stadsrummet och även dess brister eller outnyttjade resurser för att kunna vända även dessa till tillgångar.

Det sociala nätverket stärks genom evenemang där skilda grupper samverkar och nya kontaktvägar uppstår. I andra delen pekar han just möjligheterna att stärka det sociala nätverken, eller det sociala kapitalet som vissa kallar det, om individer och grupper kan förmås enas kring ett framgångsrikt genomförande av en aktivitet.

”Even if a group of people have sincerely held legitimate differences based on ideology, they should still be able to work together for the purpose of creating something that is fun and independent of ideology. 

Someone who is left-of-left politically may find it hard to agree with someone who is right-of-right, but if these two people are paired together as volunteers to insure the success of the registration table at their community’s First Annual Gus Macker Tournament, as mature adults, they should be able to work together successfully. 

I believe this because each person will understand that the outcome of the event depends on their willingness to put the success of the event ahead of personal grievances over ideology. 

The power of creating programs and events in one’s community is that the collaboration that is required of individuals by the event serves as the basis for helping a community grow its social network. 

The stronger the social network of a community, the easier it becomes for a community to cast a vision for itself and then go and make the vision a reality.”

The Micro City Beautiful: Programming Drives Investment (Part 1) – Strong Towns Blog – Strong Towns.

The Art of Place Management

Sitter som bäst och läser ”Place Management-New Roles for Place Managers in Rebuilding European Wealth” av Christer Asplund med Jacob Ikkala och förord av marknadsföringsgurun Philip Kotler.

Där konstaterar Asplund att konkurrensen mellan regioner och städer är lika starkt som den övriga näringsliv omfattas av. Rankingsystem, index, priser & utmärkelser finns i överflöd vilket riktar medias intresse på toppen och botten.

Den mest sunda responsen på denna konkurrens anser jag vara strategier som bygger på genomtänkta platsstrategier som adresserar de tre delar som Asplund anser avgör Place Excellence; Place Management, Place Development och Place Branding.

Mycket glädjande för en kommunikationsspecialist som jag att få bekräftat behovet av att hålla samman skötseln av platsen, utvecklingsarbetet med densamma och varumärkesarbetet.

Då utvecklingsarbetet kan avse såväl fysisk förändring i miljön(stadsbyggnad)som mjukare insatser såsom utbildning, event och marknadskommunikation omfattas såväl en plats bo- & näringslivssatsningar som turisminitiativ. Tyvärr är flera eller alla av dessa ansvarsområden i många kommuner åtskilda i separata ”silos” varför samordning och maximal hävstångseffekt missas.

Asplund tycks rekommendera att en koordinerad grupp utses med representanter för offentliga och privata intressenter. Tillsammans nagelfar de självkritiskt existerande attraktionsfaktorer och jämför dessa med konkurrerande platser. Baserat på en sådan analys kan samverkansgruppen systematiskt inhämta ideer från relevanta aktörer för att sammanställa en innovativ åtgärdsplan att implementera över förslagsvis fem år.

Det kanske låter enkelt men Asplund hävdar att det är en ”true place managers´art to start, energise the process and to roll-out the implementation phases over at least five years.”

Gräsrotsinitiativ där medborgare själva tar på sig rollen som place manager uppstår oftast där lokalt styre och näringsliv varit passiva och lämnat ett politiskt och ekonomiskt vacuum. Ofta leder dessa initiativ till att lokal förvaltning och näringsliv vaknar ur dvalan och kan fås att engagera sig.

 

Rätt organisationer och personer för framgångsrik samverkan

Sverige är ett föreningstätt land även om allt fler beklagar unga människors tilltagande ovilja att organisera sig. Många röster höjs också såväl i Sverige som andra länder i västvärlden om behovet av nya lösningar för att upprätthålla den välfärd vi kommit ta för given.

En allt mer åldrande befolkning med tillhörande vård och omsorgsbehov ska bekostas med skatteintäkter från färre i arbetsför ålder. Att våra ekonomier dessutom inte lyckas skapa arbetstillfällen för de som står till arbetsmarknadens förfogande spär på problemen från två håll, uteblivna skatteintäkter och behov av skattefinansierade transfereringar(läs bidrag) och arbetsmarknadsåtgärder.

Sedan 2008 är vi inne i en lågkonjunktur men vissa hävdar att problemen är mer strukturella än konjunkturmässiga. I Dagens Nyheter(120514) skriver amerikanske journalisten David Brooks i en översatt artikel tidigare publicerad i New York Times under rubriken ”Modellen är trasig-allt är ur led”. Han anser att globaliseringen och den teknologiska utvecklingen ger hypereffektiva globala företag med lägre behov av arbetskraft. Arbetslösheten ökar därmed när dessa vältrimmade företag konkurrerar ut lokal, arbetsintensiv verksamhet. Han skriver att ”..,topplönerna rusar i höjden medan lönerna på lägre kompetensnivå stagnerar, mitten urholkas och ojämlikheten tilltar.”

En annan intressant röst i denna debatt som skänker överskådlig bakgrundsfakta är  Chris Martenson och hans bok ”Crash Course”. (För den som snabbt vill tillägna sig innehållet är dessa videoföreläsningar i 6 delar om totalt 45 minuter utmärkta.)

Jag bevakar området hållbar utveckling med särskilt fokus på effekterna för regioner, städer och landsbygd. Man ser då många tecken från skilda branscher hur såväl företag, organisationer, nationella och överstatliga institutioner bekräftar bilden av att framtiden, även den i närtid, inte kommer likna något av det vi kommit att vänja oss vid.

Det är ganska talande för tidsandan när multinationella Coca-Cola som medlem av Hagainitiativet   i debattartikel efterfrågar betydligt offensivare klimatpolitik från Alliansregeringen.

Man kan nog ganska säkert sluta sig till att ”tredje sektorn” kommer att få betydligt större ansvar och uppgifter i framtiden för verksamheter kring vårt sociala skyddsnät i välfärdssamhället som det offentliga traditionellt ombesörjt.

I England har regeringen ”sålt in” detta med sin vision kring Big Society som lyfter fram möjligheten för lokala initiativ och omfördelning av statliga medel till lokal förvaltning. En del kommentatorer ser möjligheter andra säger sig vädra nedskärningar och nedmontering av välfärdsstaten. Oavsett hållning kommer starkare samverkan mellan privat näringsliv, offentliga institutioner(lokala, nationella och EU) och ”tredje sektorn” att krävas framöver.

Triple Helix är ett begrepp för sådan organisationsövergripande samverkan mellan aktörer från olika sektorer i samhället där dock forskning är en utmärkande komponent som inte alltid kan vara representerat i alla samverkanskonstellationer.

Andra samverkansformer är Public Private Partnership (PPP eller Offentlig-privat samverkan, OPS) som betecknar en form av offentlig upphandling där ett privat företag eller konsortium tilldelas uppdraget att finansiera, bygga och under en längre tid driva en offentlig nyttighet, vanligen sjukhus, motorväg eller annan infrastrukturinvestering. Man kan säga att inte bara själva byggandet överlåts på ett privat företag utan även finansiering och eventuellt drift.

I den något mindre skalan än vad som oftast gäller för PPP/OPS finns många exempel på Business Improvement District(BID) i stadsmiljöer med behov av insatser som föreslås, beslutas och bekostas gemensamt av näringsidkare inom avgränsat område där offentliga medel kan ingå i spektrat 0-100%.

Region- och landsbygdsutveckling har ju också sina program för att i samverkan mellan näringsliv, civilsamhälle och kommun, EU och en mångfald av organisationer förbättra framtidsutsikterna i en tid av ständigt ökande urbanisering.

Forskaren Jim Collins slog fast i sin uppmärksammade bok ”Good to Great” att framgångsrika organisationer hade vissa gemensamma värderingar. När de tog tag i stora utmaningar så arbetade dess ledning efter devisen ”först vem, sedan vad, därefter hur”. Framgångsrikt arbete i samverkan(oavsett om det är inom eller över organisatoriska gränser) börjar med att fastställa vem eller snarar vilka som ska medverka.

För att väsentliga samhälliga utmaningar såväl lokalt, nationellt som globalt ska kunna adresseras med den kraft som krävs måste således rätt organisationer och rätt personer ingå i denna samverkan.

Såsom jag nämner i inledningen saknar idag många etablerade organisationer attraktionskraft på dagens unga. Att vid samverkan förlita sig på medverkan från historiskt vitala aktörer är ofta inte framtidsorienterat. Många företrädare i etablerade bransch- och intresseorganisationer saknar passionen och prestigelösheten som innovativ samverkan kräver.

Inventera istället fora där unga människor förmedlar sina tankar kring framtiden och välj passion och vilja framför hög social status hos de som ska koordinera samverkansinsatser.

Samproduktion- ett ledmotiv för 2012

Julian Dobson skriver intressant på brittiska Urban Pollinators hemsida om trenden och behovet av samproduktion mellan intressegrupper för att bättre tillgodose sociala behov i samhället. Inlägget i sin helhet kan läsas här

”For the uninitiated, co-production is the idea of ‘delivering public services in an equal and reciprocal relationship between professionals, people using services, their families and their neighbourhoods’. The thesis is that services are better in quality and in value (including value for money) when the recipients are also the creators, designing and delivering services tailored to the needs that they can uniquely understand.”

Dobson menar att det inte bör vara spariver som vägleder arbetet med att öka medborgarinvolvering i lösningar för välfärdsbehov. Istället bör målet vara att skapa uthålliga samhällen med ett starkt socialt kitt.

”So we need to return to and expand that broader vision of co-production …. That means breaking out of the public service corral and understanding that what is on offer is a different way of thinking about the places we live in and the way we do business there, not just a sociopolitical fix.”

”If the vision of co-production is one in which all share in creating the frameworks and infrastructure for their lives, where we live and how we work must be key elements of that approach. That includes, but goes well beyond, the services provided by central and local government.”

Dobson exemplifierar genom att peka på hur de många stadskärnors vikande handel är ett område som lämpar sig för samproduktion och samverkansinitiativ över intressentgränser. Som tankesmedja bidrog Urban Pollinators med remissförslag till den utredning Mary Portas fick i uppdrag av Premiärminister David Cameron att sammanställa.           Där listas orsaker till stadskärnehandelns(High Street) dramatiska tillbakagång och tänkbara motåtgärder.

”Over the last year the spotlight on the decline and demise of many of our high streets has revealed a major opportunity for the co-production of place. Last June Urban Pollinators coordinated a submission to the Mary Portas review outlining the idea of a ‘21st century agora’ where town centres are defined by their communities, not just by the demands of property owners and retailers.”

En av många idéer Urban Pollinator lämnade och som kom med i den slutgiltiga rapporten var tanken på ”Town Team”. Dessa kan bestå av engagerade representanter från allmänhet, föreningsliv, bransch- & intresseorganisationer likväl som handel, fastighetsägare och lokala politiker och tjänstemän.

Människors behov och önskningar kring den fysiska planeringen i stadsrummet bör enligt förslaget sättas i fokus.             De kommersiella aktörernas intressen får anpassa sig till platsens unika indentitet då ekonomiskt kapital erhålls först när socialt kapital finns. Utan människor ingen marknad!

Starka nationella och globala detaljistkedjor önskar likformighet i sina butikskoncept av såväl stordriftsskäl som tydlig varumärkeskommunikation. Tyvärr medför det risk att stadskärnor blir till förväxling lika och man kan tala om klonstäder som saknar unik själ eller platskänsla.

”Town teams will only ever be as good as their vision and understanding, however. The ideas of co-production can help here: if we see the town centre or high street as belonging to the wider public rather than simply serving their requirements as consumers, we can end up with very different visions of what can be achieved in these spaces.        From space for start-up business to learning centres and voluntary projects, we can reinvigorate high streets with ideas and projects that spark social and business relationships. That means moving from community consultation to community-led design.”

Det lokala styret såsom kommunalpolitiker och tjänstemän i Sverige bör då anta rollen av facilitator eller lots i arbetet över intressegränser.

”The concept of co-production weaves together the processes of public agencies and private business with the initiative and agility of community projects, developing forms of dialogue that respect the talents and energy of all rather than pitching parties against each other. This is especially important when it comes to the role of the local authority, which needs to be a facilitator and steward in developing and animating places.”