Lokal demokrati- hur når vi dit?

Den brittiska tankesmedjan CLES(Centre for Local Economic Strategies) publicerar inför det nya året i sin tidskrift New Start ett manifest som de önskar modiga lokala politiker hörsammar inför 2015.

En av fem punkter, som också omfattar en seriös satsning på hållbar utveckling, gäller lokal demokrati.

A thriving level of truly local democracy will encourage more independent representation, removing the stranglehold of the big parties on local decision-making, while leaving city and district-level authorities free to concentrate on strategic decisions on planning and services.

Alongside a review of local government, we will examine how participatory democracy can be introduced into public services such as healthcare and education, with a greater voice for service users in decision-making and more open forms of accountability. We will ask private businesses, too, to show in their annual reports how they have reinvested in the communities they serve and insist they are accountable to the public as well as to shareholders for their activities.

I Sverige har kommuner långgående självstyre vilket jag fått intrycket inte har varit fallet i UK där process mot sådan utveckling dock har påbörjats och där tankegodset om Big Society är en del av detta.

Från ovan saxad text kan jag dock känna igen en egen önskan om större frikoppling på det lokala planet i svenska kommuner från riksdagspartiernas agendor för nationen som helhet. I små svenska kommuner känns representationen av lokalavdelningar från dessa riksdagspartier som ”lånta fjädrar” i såväl politiskt innehåll som marknadsföringsbudget.

Om diskussionen om de lokala förutsättningarna och tänkbara visioner för framtiden släppte de ideologiska förklaringar och lösningsförslag som riksdagspartiernas högkvarter med sina PR-proffs levererar finns bättre förutsättningar att finna gemensamt hållna prioriteringar.

Dessutom när man klär av de ”lånta fjädrarna” måste varje politisk företrädare bygga upp sitt förtroende på egna meriter. Troligtvis skulle då ödmjukheten öka och viljan att väga in medborgare och andra intressenters åsikter i beslutsunderlaget bli större.

Sense of Place, vad menas?

Att många begrepp kan vara svåra att hitta gemensamt hållna definitioner på är många gånger ett problem. Man menar olika saker men använder samma begrepp.

Fackord/terminologi är ju tänkta att hjälpa och inte stjälpa möjligheten att föra givande diskussioner kring angelägna ämnen.

För oss i Sverige blir det ibland ytterligare en dimension när termer inom de flesta vetenskapliga områden är myntade på annat språk(oftast engelska).

Såg för några år sedan det smått mytiska begreppet Genious Loci som ansågs leda fram till idag ofta använda termen Sense of Place.

On the whole, genius loci is used in the fields of architecture, landscape design and the arts to signify a human sense of the essence of external environments.

I ett forskningsarbete ”Making Sense of Sense of Place” tar författaren Brian Spittles läsaren på en spännande resa kring termernas betydelse genom historien och redogör även för de många tolkningar och användningsområden av begreppet vilket därmed reser frågan om det alls är värdefullt att använda det. Han verkar skriva med Australien som bas för sitt arbete varför diskussioner om vem som har rätt att definiera platsers känsla(för att försöka översätta begreppet). Även om Sverige länge varit relativt homogent är det alltid intressant att beakta makten att ha tolkningsföreträde, att sätta agendan.

Mitt intresse för de demokratiska aspekterna av platsutveckling har speglats i tidigare inlägg och jag vet att alla inte är odelat förtjusta i Place Branding som kan upplevas som att man ”uppifrån” avgör hur staden ska profilera sig för att nå önskad image i målgruppens ögon. Sådan insats kräver ju en rad beslut såsom: vilka anser vi vara platsens målgrupp(er)? Varför vill vi att dessa grupper besöker eller lockas att flytta till vår stad? Är profilen som lyfts fram den som medborgarna känner igen sig i, vill ska presentera deras bo- & verksamhetsplats?

Liknande frågeställningar kommer upp i Spittles genomgång och ska kanske alltid få finnas med när platsutvecklingsinsatser planeras och genomförs. På samma sätt som företag rekommenderas att minnas kundperspektiven i sina interna förehavanden bör verksamma inom platsutveckling inte glömma att det aldrig finns total uppslutning kring någon aktivitet i ett demokratiskt samhälle hur övertygade de drivande krafterna än själva må vara över förtjänsterna.

Även om man kan avfärda diskussionen som akademiskt nörderi upplever jag redogörelsen som ytterst spännande. För rimligtvis gäller samma sak för en mängd av de fackuttryck vi använder oss i det offentliga samtalet kring våra mest trängande frågor.

As such, the term ‘sense of place’ has the capacity to operate as a potent and practical force in promoting constructive social change in troublesome areas such as social welfare, mental heath, sustainable development and reconciliation.

Through knowing and using the term more precisely, the self-perpetuating interplay between its obscurity of meaning and idealistic cliché status can be transcended, thus enabling sense of place to act as a tangible medium for bridging and reconciling the many cultural, ontological, environmental and socio-spiritual schisms created by driving Western paradigms and discourses such as positivism, overly rational objectification, colonialism, individualism, liberalism and economic rationalism.

Sense of place in not the antithesis of these things, but offers instead to bring them to earth in a life-sustaining way.

Länk till orginalarbete, klicka här

Bör cheftjänstemän vara utbytbara?

Jag har många gånger funderat över de begränsningar som den svenska modellen i den kommunala förvaltningen har.

Den demokratiska tanken med representativt styre där medborgarnas företrädare väljs i allmänna val innebär att politisk vilja(och i många fall politisk kompromiss) ska styra hur kommunerna utför sina åtaganden mot medborgarna.

Beställar och utförarmodellen där politiker beslutar och tjänstemannaorganisationen utför har vissa inneboende konsekvenser(goda enligt vissa, dåliga enligt andra).

Tjänstemännen med (förväntad) specialkompetens har stor frihet att finna lösning på beslutade politiska viljeriktningar. Speciellt gäller det de som leder verksamheterna. Dessa arbetar ofta över flera val och i många fall under olika politisk ledning.

Kontinuitet är ofta bra men förändringsovilja är det sällan. Starka chefstjänstemän kan ofta helt motarbeta den i val manifesterade politiska viljan genom det sätt de prioriterar och utför sina beställares uppdrag.

Därmed har vi en svensk situation där först det politiska styret utgörs av allianser och samregerande så att det som varje enskild väljare har valt inte ens vid valvinst obetingat kan genomföras.

När sedan tjänstemän självsvåldigt kan påverka dessa kompromisslösningars realisering är vi än längre från vad de röstberättigade i val har önskat. Mig veterligen är det bara kommunchefen som kan sparkas men då vanligtvis mot generösa avgångsvederlag och överslätande orsaksredovisning.

Jag tror därför i kommunalpolitiken på en modell som liknar den amerikanska där en borgmästare välj i personvalskampanjer. Väl vald kan denne(hen) tillsätta sin ”administration” för att på bästa sätt realisera den politik som gav segern.

I nedan länk kan man läsa om att nye borgmästaren i Los Angeles låter sina 37 underordnande cheftjänstemän söka om sina tjänster efter personligt möte där förbättringsplaner ska presenteras.

Väl värt att ta efter även i Sverige!

New L.A. Mayor Asks City Department Heads to Reapply for Jobs.