Skolpolitikens roll i kommuners attraktivitet

Trots att friskolereformen infördes redan 1992 är det först de senaste åren debattvågorna ute i Sveriges kommuner har gått höga. Bevakar man som jag sökordet ”friskola” fås varje dag artiklar från framför allt lokal dagspress. Dessa tidningars webbsidor har ofta hätska debatter kring friskolors vara eller icke vara.

Varför kommer den hätska debatten nu?

Ett svar kan vara att det i många kommuner helt enkelt inte tidigare funnits någon friskola att förhålla sig till. I andra kommuner har friskolor varit en marginell företeelse som kommunala politiker generellt kunnat stötta då det visar på gott utbud av utbildningsalternativ i kommunen. Något man stolt använt som argument när man i bo-kampanjer söker locka familjer att flytta till kommunen.

Nu har dock dessa friskolor nått sådan framgång att det mer konkret påverkar kommunens förvaltning av de kommunala skolorna. I kombination med vikande barnkullar i många kommuner drabbas nu lokala politiker och tjänstemän av skrämselhicka. Plötsligt är förtjänsterna med stort utbildningsutbud som bortblåst och friskolorna sägs dränera kommunerna på resurser i de kommunala skolorna.

Med tanke på att endast Vänsterpartiet bland riksdagspartierna fortfarande har en partilinje där man ifrågsätter friskolereformens existensberättigande hörs väldigt många kritiska röster på det lokala planet.

Att partipolitik och realpolitik kan vara väsenskilda är ingen nyhet och förklarar också varför lokalpartier kan få stort inflytande i kommunerna liksom ”oheliga” allianser och enskilda politikers hopp mellan partier. Inget konstigt i det och kanske en anledning till att personorienteringen i politiken ökar.

I framtiden kanske vi väljer ”borgmästare” som själv utser sin förvaltning. Något som indirekt skulle innebära att tunga tjänstemannaroller lättare kunde ändras och valda politikers intentioner kunde tillämpas utan tjänstemannastyre och  konflikter mellan politisk ledning och förvaltning.

Friskolereformen kan ha varit allt för långtgående. Kanske skulle enbart stiftelser utan vinstintresse accepterats som huvudmän. Det stora intresset bland skolkoncerner att starta och köpa ut etablerade friskolor ger åtminstone mig andra känslor än att pedagogiska idéer står i fokus för deras intressen. Jag kan förstå och dela indignationen  över vinstnivåer, aktieutdelningar och avyttringsförtjänster som rapporterats om bolagsdrivna friskolor.

Lokalpolitiker som företräder partier som centralt fastställt sin hållning i friskolefrågan bör inte ödsla tid och politiskt kapital på att ifrågasätta densamma. Inte heller i konflikt med intentionerna om ”lika villkor” trixa mellan de kommunala verksamheterna för att minimera skolpeng och lokalbidrag. Det senare ska baseras på kommunens egna kostnader för skollokaler och det har rapporterats om hur kommunernas egna fastighetsbolag sänker hyrorna för egna skollokaler för att därmed minska friskolornas lokalbidrag. Dessa sitter sällan i lokaler vars kostnader på samma kreativa sätt kan anpassas till lokalbidraget  och missgynnas därmed.

Kommunerna måste se framtiden an utan att ideologiska övertygelser skymmer fakta. Om all utbildning drevs i friskoleform, alla elever och deras föräldrar var nöjda samt Skolinspektionen och nationella utvärderingar gav bra resultat till samma eller lägre kommunala kostnader än vad enhetsskolan kostar skulle det nödvändigtvis innebära en samhällig förlust? Jag har inget färdigt svar på denna fråga och den tål att belysas från många håll.

Utifrån fakta bör vi diskutera om scenariot är orimligt och i så fall varför. Vidare bör debatten avhandla hur kommunen utifrån fakta kan ge alla utbildningsalternativ rättvisa förutsättningar att tjäna kommunens barn och ungdomar utifrån individuella behov och intressen. Till gagn individen och i förlängningen även samhället i stort.

Annonser

Waldorf- framtidens skola redan idag!

Dagens Nyheter beskrev nyligen i artikel att 260 av landets 290 kommuner sökt medel för att ta in dans i grundskolan.

Erfarenheterna enligt artikeln är mycket positiva då man sedan länge vetat att spatial förmåga och motoriska övningar även underlättar inlärning av teoretiska ämnens såsom matematik. Att man också ser nytta ur ett genusperspektiv där framför allt gamla mansroller om vad killar ska syssla med tidigare kan bemötas.

Som förälder med barn i stiftelsedriven waldorfskola och ledamot i dess styrelse ser jag allt fler av pedagogikens delar anammas av konventionella skolan. Skoj!

Trist är dock att man trots detta behandlar pedagogin styvmoderligt och sällan ger den cred för dess långa historia av fokus på just rörelse, estetiska uttryckssätt och individens kunskapande samt en ansvarsfull hållning till djur och natur, kost och konsumtion.

Man får lätt en känsla att pedagogin är ett av målen för Jan Björklunds attacker mot en förmodad ”flumskola”.

Daniel H. Pink var talskrivare åt vicepresident Al Gore och således medarbetare i Vita Huset.

I hans böcker ”A Whole New Mind” och senaste ”Drive”(”Drivkrafter” i svensk översättning) kan man läsa att forskningsresultat från 60-talet till dags dato påtalar vikten av inre motivation istället för yttre(betyg, status etc) för att få trygga barn, ungdomar och vuxna med god självkänsla(som kontrast till t ex ”duktig flick”-syndromet med bettskenor och evig jakt på yttre bekräftelse).

Från svensk horisont finns bra exempel på böcker som lyfter fram alternativ pedagogik.  ”Så tänds eldsjälar”(inkl handbok) om entreprenöriellt lärande som jag anser ligger nära waldorf. Speciellt då socialt entreprenörskap vilket ju den självförvaltande skolformen i sig själv utgör.

Maria Wetterstrand refererade till ”Drivkrafter” i våras men varför tar inte Björklund till sig av budskapet? Orsaken till att den omnämnda forskningen fått liten genomslagskraft inom näringsliv och politik är egenintresse.

Toppskiktet i samhället vill inte acceptera upprepade forskningsresultat som visat att bonusar och löner långt över normalnivå är kontraproduktiva, dvs de är inte bara verkningslösa som motivatorer för bra resultat utan de försämrar resultatet.

Motsvarigheten i grundskolefrågan är Björklunds militära skolning där ordningsregler och kontroll är självändamål som han upprepar som en besvärjelse inför varje utmaning dagens skola står inför.

Tyvärr domineras skoldebatten under Björklund av betyg, ordningsfrågor och IT. Det senare har också blivit ett självändamål pådrivet av såväl leverantörer(hårdvara/mjukvara) som det rådande maximet ”vi kommer på efterkälke om vi inte använder IT i skolan”.

Oron är i sig befogad och Pink fastställer att Asiens ekonomiska framväxt, automatisering samt det överflöd i utbudet av varor och tjänster som globaliseringen ger är ett hot mot jobben i västvärlden med nuvarande fokus.

Björklund med fler har dock fel om nödvändiga åtgärder. Pink lyfter fram behovet av att egenskaper som primärt styrs av högerhjärnan(omsorg, holistiskt tänkande, kreativitet, estetisk aktivitet mfl) är västvärdens väg för konkurrenskraft. Våra större medborgliga friheter jämfört med Asien mfl framväxande regioner måste användas till att stimulera innovation, kreativitet, kultur, design, hållbara strategier, varor & tjänster.

Därför måste våra barn lämna utbildningsfabrikerna som har sina rötter i uppdraget att utbilda för bruks- & industrisamhällets behov av ”fogliga” arbetare.

DN skrev nyligen att de flesta barn gör sin IT debut vid 2 års ålder och att många 5-åringar surfar på internet. Faran att utebliven kontakt/fördjupning i skolan skulle göra oss till digitala analfabeter torde vara överdrivet.

Dessutom är ju målsättningen att all IT med allmän tillämpning blir mer användarvänlig. Generell IT-kompetens kan därför inte vara skolans primära uppgift, specifik programvarukomptens lika lite.

Jag ser gärna att media uppmärksammar hur alternativ pedagogik inspirerar kommunala skolor och därmed vikten av friskolor som inspiratörer för framtidens skola. ”Storskolan” kommer aldrig ligga i fronten och därför måste värdet av alternativ tillerkännas.