Sverige är ett föreningstätt land även om allt fler beklagar unga människors tilltagande ovilja att organisera sig. Många röster höjs också såväl i Sverige som andra länder i västvärlden om behovet av nya lösningar för att upprätthålla den välfärd vi kommit ta för given.
En allt mer åldrande befolkning med tillhörande vård och omsorgsbehov ska bekostas med skatteintäkter från färre i arbetsför ålder. Att våra ekonomier dessutom inte lyckas skapa arbetstillfällen för de som står till arbetsmarknadens förfogande spär på problemen från två håll, uteblivna skatteintäkter och behov av skattefinansierade transfereringar(läs bidrag) och arbetsmarknadsåtgärder.
Sedan 2008 är vi inne i en lågkonjunktur men vissa hävdar att problemen är mer strukturella än konjunkturmässiga. I Dagens Nyheter(120514) skriver amerikanske journalisten David Brooks i en översatt artikel tidigare publicerad i New York Times under rubriken ”Modellen är trasig-allt är ur led”. Han anser att globaliseringen och den teknologiska utvecklingen ger hypereffektiva globala företag med lägre behov av arbetskraft. Arbetslösheten ökar därmed när dessa vältrimmade företag konkurrerar ut lokal, arbetsintensiv verksamhet. Han skriver att ”..,topplönerna rusar i höjden medan lönerna på lägre kompetensnivå stagnerar, mitten urholkas och ojämlikheten tilltar.”
En annan intressant röst i denna debatt som skänker överskådlig bakgrundsfakta är Chris Martenson och hans bok ”Crash Course”. (För den som snabbt vill tillägna sig innehållet är dessa videoföreläsningar i 6 delar om totalt 45 minuter utmärkta.)
Jag bevakar området hållbar utveckling med särskilt fokus på effekterna för regioner, städer och landsbygd. Man ser då många tecken från skilda branscher hur såväl företag, organisationer, nationella och överstatliga institutioner bekräftar bilden av att framtiden, även den i närtid, inte kommer likna något av det vi kommit att vänja oss vid.
Det är ganska talande för tidsandan när multinationella Coca-Cola som medlem av Hagainitiativet i debattartikel efterfrågar betydligt offensivare klimatpolitik från Alliansregeringen.
Man kan nog ganska säkert sluta sig till att ”tredje sektorn” kommer att få betydligt större ansvar och uppgifter i framtiden för verksamheter kring vårt sociala skyddsnät i välfärdssamhället som det offentliga traditionellt ombesörjt.
I England har regeringen ”sålt in” detta med sin vision kring Big Society som lyfter fram möjligheten för lokala initiativ och omfördelning av statliga medel till lokal förvaltning. En del kommentatorer ser möjligheter andra säger sig vädra nedskärningar och nedmontering av välfärdsstaten. Oavsett hållning kommer starkare samverkan mellan privat näringsliv, offentliga institutioner(lokala, nationella och EU) och ”tredje sektorn” att krävas framöver.
Triple Helix är ett begrepp för sådan organisationsövergripande samverkan mellan aktörer från olika sektorer i samhället där dock forskning är en utmärkande komponent som inte alltid kan vara representerat i alla samverkanskonstellationer.
Andra samverkansformer är Public Private Partnership (PPP eller Offentlig-privat samverkan, OPS) som betecknar en form av offentlig upphandling där ett privat företag eller konsortium tilldelas uppdraget att finansiera, bygga och under en längre tid driva en offentlig nyttighet, vanligen sjukhus, motorväg eller annan infrastrukturinvestering. Man kan säga att inte bara själva byggandet överlåts på ett privat företag utan även finansiering och eventuellt drift.
I den något mindre skalan än vad som oftast gäller för PPP/OPS finns många exempel på Business Improvement District(BID) i stadsmiljöer med behov av insatser som föreslås, beslutas och bekostas gemensamt av näringsidkare inom avgränsat område där offentliga medel kan ingå i spektrat 0-100%.
Region- och landsbygdsutveckling har ju också sina program för att i samverkan mellan näringsliv, civilsamhälle och kommun, EU och en mångfald av organisationer förbättra framtidsutsikterna i en tid av ständigt ökande urbanisering.
Forskaren Jim Collins slog fast i sin uppmärksammade bok ”Good to Great” att framgångsrika organisationer hade vissa gemensamma värderingar. När de tog tag i stora utmaningar så arbetade dess ledning efter devisen ”först vem, sedan vad, därefter hur”. Framgångsrikt arbete i samverkan(oavsett om det är inom eller över organisatoriska gränser) börjar med att fastställa vem eller snarar vilka som ska medverka.
För att väsentliga samhälliga utmaningar såväl lokalt, nationellt som globalt ska kunna adresseras med den kraft som krävs måste således rätt organisationer och rätt personer ingå i denna samverkan.
Såsom jag nämner i inledningen saknar idag många etablerade organisationer attraktionskraft på dagens unga. Att vid samverkan förlita sig på medverkan från historiskt vitala aktörer är ofta inte framtidsorienterat. Många företrädare i etablerade bransch- och intresseorganisationer saknar passionen och prestigelösheten som innovativ samverkan kräver.
Inventera istället fora där unga människor förmedlar sina tankar kring framtiden och välj passion och vilja framför hög social status hos de som ska koordinera samverkansinsatser.