SKL, kommunerna och hållbar stadsutveckling?

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, är som namnet anger en intresseorganisation till stöd för Sveriges 290 kommuner och 20 landsting/regioner. De tio regionbildningarna har ett utökat ansvar vilket inkluderar stadsutveckling. Några kvarvarande regionförbund har också organisationen som kunskapskälla.
Vad råder då SKL sina medlemmar att göra kring stadsutveckling och vilken hjälp erbjuder de?
Om vi börjar med deras erbjudande inom området handlar det som så ofta för främjarorganisationer om kunskapsspridning genom publikationer, utbildningar och seminarier. Möjligheten att ge konkret stöd med processer uti i kommunerna är begränsad till medverkan i seminarier som talarpunkter och publikationernas vägledning och metodförslag.
Vad förespråkar då SKL sina medlemsmyndigheter att göra uti i sina respektive verksamheter för att främja en hållbar stadsutveckling?
Det kan man läsa om i ett positionspapper de författat i ämnet och kan nås här

Kortfattat summeras det dock på nedan vis:

Det kräver god förmåga att lösa intressekonflikter nära invånarna, tillsammans med många olika parter och verksamheter. Först då kan den hållbara staden utvecklas.

Hållbar stadsutveckling är en viktig framtidsfråga för Sveriges kommuner och en förutsättning för tillväxt. I ett politiskt beslut av SKL:s styrelse anges hur vi ska arbeta med frågan.

SKL tycker

  • att Sverige behöver en nationell stadspolitik i syfte att främja och ge förutsättningar för en utveckling av hållbara städer, den ska utgå ifrån och stödja den kommunala och regionala nivån i deras arbete,
  • att perspektiven jämställdhet och mångfald ska genomsyra resultat och processer,
  • att staten måste ge kommuner och regioner rådighet och samordnade att verktyg för att bygga hållbara städer,
  • att staten ska fokusera och öka satsningen på forskning för stadsutveckling.

Hållbar destinationsutveckling-12 problemområden, 4 processer

Josefina Syssner med kollegor har på Tillväxtverkets uppdrag undersökt vilka processer som använts vid utvecklingen av de fem destinationerna Åre, Kiruna, Bohuslän, Vimmerby och Stockholms skärgård. De har också undersökt offentliga aktörers roll i utvecklingen av hållbara turistdestinationer.

-De fem destinationerna verkar vid en första anblick vara väldigt olika, men när vi satte oss in i deras verksamhet så var deras problem ganska likartade, berättade Josefina vid seminariet.  Vi kunde dela in dem i tolv olika problemområden som kräver fyra olika processer för att hanteras.

-Det första och viktigaste är att etablera destinationen, sade Josefina. Att slå fast vilka aktörer som ingår, vilket geografiskt område och vilka målen för destinationen är. Den andra processen handlar om att främja klusterbildning, den tredje om att förse destinationen med kompetens och den fjärde om att koppla destinationsarbetet till övrig samhällsplanering.

Hållbar destinationsutveckling på besöksnäringskongressen – Tillväxtverket.

Hållbart resande och social hållbarhet i Vallastaden

Linköping ligger i startgroparna för en helt ny stadsdel, Vallastaden. Dess tillkomst kommer också att utgöra en boutställning, LinköpingBo2017. Bomässor i anslutning till stora nyproduktionsprojekt hålls runt om i Sverige och i Linköping vill man få ut mesta möjliga kring sin kraftsamling.

Smarta resan

vallastadenFör ett hållbart samhälle krävs en förändring. Planerare och byggherrar  i Vallastaden är helt med på detta! I den här stadsdelen ligger  fokus på människa och natur- nära till kollektivtrafik och bra cykelparkering. År 2017 beräknas det vara klart för boende att flytta in. Vallastaden (som den nya stadsdelen kallas) och LinköpingsBo2017 (som hela projektet heter) är inte bara byggandet av en helt ny stadsdel utan ett innovativt expo, som invigs sommaren 2017. Linköpings kommun utvecklar det klassiska begreppet ”bomässa” till ett Bo och Samhällsexpo.  Den visionen som Expot ska föra fram är att ”Människan bygger staden”.

Kollektivtrafiken kommer att gå ofta och förbi centrum och tanken är att det ska vara lika långt att gå till bilparkeringen som till den närmaste busshållsplats. Det ska vara smidigare att välja bussen istället för bilen.

Istället för det traditionella parkeringssättet att äga en parkeringsplats eller ställa bilen i garaget kommer det utformas så att alla har tillgång till ett…

View original post 246 fler ord

Mer prat ger bättre verkstad

Som analytiskt lagd person med stor tilltro till systematiska processer, värdet av teori och erfarenhetsinhämtning från externa källor möter jag ofta människor som blir frustrerade av möten.

De upplevs som meningslösa, bortkastad tid och att de inte leder till någon förändring.

Givetvis kan möten objektivt sett vara just det, men i min mening inte per definition.

Handling utan tanke kan ge oväntade lösningar i en iterativ process(allt är processer, medvetna eller omedvetna) där en insats får en effekt varpå beslut om nästa steg avgörs utifrån denna effekt.

Det är dock också tänkbart att man med initial eftertanke och hypotesprövning kan undvika misstag som blir svåra att reparera senare i processen.

Hur får man då rastlösa pragmatiker att se värdet av diskussion?

Jag har inget färdigt svar på detta men tror att formen för denna fas är väsentlig. Med det menar jag att traditionell mötesform som många kommit att förknippa med just bortkastad tid bör undvikas.

Kanske kan hypotesprövningen ske i mer handfast form där enkla prototyper eller visualiseringsstöd i dator gör att konkreta alternativ finns att yttra sina tankar kring. Förmågan och/eller intresset av att resonera kring abstrakta begrepp skiljer sig kraftigt åt och den som känner sig intellektuellt underlägsen kommer vara snar med att påtala meningslösheten, ofta i raljerande och nedsättande termer(jämför skolgårdens mantra ”där orden tar slut tar nävarna vid”).

Det talas ofta att vår tid just nu är nördarnas tid där vi följer våra nya hjältar i ”Big Bang Theory”, hyllar de introvertas roll för framgång i våra organisation och där allmänbildning ses som högsta status när vi drömmer om vinst i ”På spåret” eller högsta poäng på högskoleprovet.

Artikel i alltid intressanta Estrad från ESBRI redogör kring forskningsresultat kring värdet av ”prat” och vi pratsugna måste klura ut sätt att få med oss de motsträviga genom att vara just så kreativa och smarta som vi vill framstå.

Mer prat ger bättre verkstad | Artikel | ESBRI.

Ska tron leda mot hållbar utveckling?

Religious Organizations and Green Leadership | Sustainable Cities Collective

Kaid Benfield skriver på Sustainablecitiescollective att ett ökat intresse från religiösa samfund kring miljö och hållbarhetsfrågor kan ses.

Texten nämner Green Faith som är en trosöverbryggande rörelse som vill förmå religiösa samfund att lyfta fram hållbarhetsfrågor och göra hållbar livsföring en dygd för församlingarnas medlemmar att leva upp till.

Här hemma i Sverige har Svenska Kyrkan sedan tidigare velat positionera sig i hållbarhetsfrågan med aktiva företrädare såsom tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd. 

Alla initiativ som tas för att informera om behovet av omställning mot mer klimatsmart och i övrigt hållbar livsföring är välkommen.

Personligen tror jag inte att religiösa samfund har några inneboende förutsättningar att vara mer framgångsrik i sitt missionerande än andra aktörer såsom myndigheter eller andra ideella organisationer.

Bo Rothstein, professon i statsvetenskap, skriver i ett debattinlägg i Dagens Nyheter 1/1-2015 att undersökningar visat att ”religion inte bidrar till ett bättre samhälle”.

Vi kan nog även fortsättningsvis utgå från att alla, oavsett trosuppfattning, har ett individuellt ansvar som inte kan överlåtas till auktoriteter inom samfund.

Men visst, all hjälp i arbetet mot en hållbar planet är välkommen!

 

Länk till orginalartikel:

Religious Organizations and Green Leadership | Sustbuainable Cities Collective.

Perspektiv på hållbar platsutveckling bortom urbant fokus

När verkligheten inte stämmer med kartan : lokala förutsättningar för hållbar utveckling

Läser faktaspäckade ”När verkligheten inte stämmer med kartan” med Mikael Vallström som redaktör. Boken har underrubriken ”Lokala förutsättningar för hållbar utveckling”.

I ett tidigt stycke skriver Maria och Mikael Vallström

Alla dessa ingångar(forskningsperspektiv, min anteckning) erbjuder sammantaget en mängd möjliga kopplingar till frågan om samhällets (o)hållbara utveckling. Vad de har gemensamt är att de pekar på platsers centrala betydelse och erbjuder en rad perspektiv bortom rådande utvecklingsmodeller. Till exempel har Ostroms studier punkterat föreställningen om ”allmänningens tragedi” och därmed öppnat upp för diskussioner kring lösningar på hållbarhetsproblemen som varken är marknadslösningar(privatisering) eller myndighetslösningar(statlig reglering). Det går då att i stället tala om ”underifrånlösningar” som har sin grund i ”det sociala”, det vill säga sådant som tillitsfulla relationer och upprepade samtal ansikte mot ansikte.

“Change is hard – until we decide it isn’t…”

För många insatser inom omställning mot mer hållbar utveckling ingår beteendeförändringar. Som exempel kan nämnas att 50% av energieffektiviseringspotentialen i fastigheter, som ju oftast ses som tekniska system kring värme, kyla, ventilation och isolering, finns att hämta i människornas beteende i lokalerna.

Detsamma lär nog gälla även inom transportsektorn där utöver övergång från fossila bränslen till förnyelsebara bara är en del. Hur vi väljer fordon och hur vi använder dem lär ha stor påverkan på hur vi lyckas reducera CO2-utsläpp.

Mänskliga beteenden varav vanor utgör en del innebär en utmaning när samhället i stort önskar få till förändring. Vi tenderar att rättfärdiga våra vanor och rationalisera dem så att vi inför oss själva och vår omvärld framstår i god dager.

I ett inlägg skriver Robert Tipton om sina resultat från studier kring vad som kännetecknar varaktig transformativ förändring. Varaktighet, eller uthållig, förändring är väsentlig då många beteendeförändringar tenderar att efter en tid återgå i den gamla vanan. Med transformativ förändring avser en avsevärd skillnad mot tidigare beteende till skillnad mot gradvis förändring som bygger på tidigare genomförda steg.

Tipton ser tre steg som förutsätts för framgångsrik varaktig transformativ förändring av beteende:

Allow

Att tillåta förändring att ske kräver att personen är redo att möjliggöra den. Ibland sker det när ett reellt hot uppstår såsom ett ”eller annars” i andra fall ses en positiv möjlighet öppna sig. Många människor ser lättare problem än möjligheter med förändringar. De flesta av oss är trygghetssökande och genetiskt har vi med oss från en mänsklig historia som varit betydligt mer farofylld än vår att försiktighet främjar överlevnad. Nu är denna hårdkodade benägenhet för riskaversion oftast kontraproduktiv och begränsande. Eller som Mark Twain lär ha uttryckt det, ”jag har haft många bekymmer i mitt liv, varav de flesta aldrig hände.” Tipton lyfter också fram det vanliga talessättet, ”var försiktig med vad du önskar då det kan slå in” och vill ändra det till mer positivt laddade ”var TYDLIG med var du önskar så sker det”.

Accept

Att acceptera behovet av förändring kan vara svårt. Speciellt när transformativ förändring ofta innebär att anta och ledas av nya värderingar. Det är då lätt att hamna i förnekelse inför förändringens behov och att den egna situationen har förändrats. Att acceptera är att liksom filmmakaren Lars Trier i sin hyllade serie Riget alltid hälsade oss tittare ”att ta det goda med det onda”. Att inte för snabbt slå på den för vår tid så framskjutna (tvärsäkra) problemlösarrollen eller den som fördömer sakernas tillstånd och dess budbärare. I Jim Collins utmärkta ”From Good to Great” myntar han begreppet ”Stockdaleparadoxen” baserat på erfarenheter från krigsfångar där överlevnad hängde på att vara fullt förvissad om att lösning kommer men lika full insikt i den verkliga situationen. Optimister bröt ihop först, sedan pessimister så att bevara en dualitet hopp och realism är vad som krävs.

Appreciate

Att uppskatta och värdesätta förändringen gör att den ökar i värde. Små vinster av förändring motiverar till stora vinster när beteenden omfattar fler eller mer omfattande. Därför viktig att uppmärksamma och vara tacksam för förändringens vinster och förtjänster. Om eftersträvad förändring omfattar fler såsom i en organisation eller samhället i stort finns finns inget bättre kraft för momentum än glädje, firande och den positiva energi som skapas.

Sammanfattningsvis uppmanar Tipton att tillåta (dig själv) att vara öppna för nya idéer, att acceptera förtjänsterna med dessa ny idéer öppet och hängivet(se, känn, rör etc) samt att uppskatta de result    du skapar genom att bli bra på förändring(fira och gratulera dig själv).

 

, viaThe 3 A’s of Transformational Change….People Development Magazine.

Lokal demokrati- hur når vi dit?

Den brittiska tankesmedjan CLES(Centre for Local Economic Strategies) publicerar inför det nya året i sin tidskrift New Start ett manifest som de önskar modiga lokala politiker hörsammar inför 2015.

En av fem punkter, som också omfattar en seriös satsning på hållbar utveckling, gäller lokal demokrati.

A thriving level of truly local democracy will encourage more independent representation, removing the stranglehold of the big parties on local decision-making, while leaving city and district-level authorities free to concentrate on strategic decisions on planning and services.

Alongside a review of local government, we will examine how participatory democracy can be introduced into public services such as healthcare and education, with a greater voice for service users in decision-making and more open forms of accountability. We will ask private businesses, too, to show in their annual reports how they have reinvested in the communities they serve and insist they are accountable to the public as well as to shareholders for their activities.

I Sverige har kommuner långgående självstyre vilket jag fått intrycket inte har varit fallet i UK där process mot sådan utveckling dock har påbörjats och där tankegodset om Big Society är en del av detta.

Från ovan saxad text kan jag dock känna igen en egen önskan om större frikoppling på det lokala planet i svenska kommuner från riksdagspartiernas agendor för nationen som helhet. I små svenska kommuner känns representationen av lokalavdelningar från dessa riksdagspartier som ”lånta fjädrar” i såväl politiskt innehåll som marknadsföringsbudget.

Om diskussionen om de lokala förutsättningarna och tänkbara visioner för framtiden släppte de ideologiska förklaringar och lösningsförslag som riksdagspartiernas högkvarter med sina PR-proffs levererar finns bättre förutsättningar att finna gemensamt hållna prioriteringar.

Dessutom när man klär av de ”lånta fjädrarna” måste varje politisk företrädare bygga upp sitt förtroende på egna meriter. Troligtvis skulle då ödmjukheten öka och viljan att väga in medborgare och andra intressenters åsikter i beslutsunderlaget bli större.

Kulturens roll för hållbar platsutveckling

Konstens roll för framgångsrika platser har behandlats en hel del alltsedan Richard Florida på bred front lanserade begreppet ”the creative class” med en akademisk teori om att just denna medborgartyp var särskilt väsentliga att attrahera för städers framgång.

Ett parallellt spår som också ökat fokus på kultur i platsutvecklingsprocessen är dess framväxt (och förutspådda fortsatta sådan) som betydelsefull näring. I Sverige har man fått upp ögonen för ”det svenska musikundret” med uppskattade låtskrivare och producenter. I spelbranschen är det Mojang(Minecraft) och King(Candy Cruch Saga) som fascinerat och fått politiker och byråkrater med ansvar för näringspolitiska insatser att gå igång.

Tillväxtverket satsade under några år på KKN(Kulturella Kreativa Näringar) för att maximera förutsättningarna att fler kunde leva på sin konst eller sitt kreativa kall. Nu verkar pengarna slut och det politiska intresset på nationell nivå tycks ligga på sparlåga.

Jag läser (mellan många andra böcker) boken ”Kultur 3.0 – Konst, delaktighet, utveckling” som är en översättning och bearbetning av Pier Luigi Sacco’s texter och intervjusvar utgiven av Nätverkstan. Den behandlar Cultural Planning, ett akademiskt område där Sacco tycks vara en förgrundsfigur.

Den är befriande klarsynt med att inte reservationslöst hävda konstens allomfattande förtjänster vilket inger förtroende. Tyvärr kan skönandar ibland ha svårt att skilja på sitt egna intresse för området och dess eventuell nytta för samhället i stort.

Ska man kunna hitta breda överenskommelser i t ex kommuner kring Cultural Planning, dvs kulturens långsiktiga roll för det kommunala förvaltningsuppdraget, så måste förtjänsterna kunna verifieras. Detta så att inte bara de redan frälsta kan övertygas om nyttan av ekonomiska satsningar och skifte i kommunalt styre leder till ständiga omprioriteringar av kulturverksamheter.

I en text på Atlantic City av just Richard Florida hänvisas till en nyligen publicerad undersökning där forskargruppen tittat på hur många verksamma inom kulturella näringar(enligt branschkoder) det finns i ett stort antal städer i USA för att se om koncentrationen är högre för vissa typer(befolkningsmässig storlek) av städer.

För att definiera om kluster av kreativa näringar fanns valde man att titta på tätortsområden(metro areas) där det fanns en överrepresentation av verksamma inom näringen på index 1.2 och högre.(Index 1, eller 100 som man ibland använder är att andelen verksamma för platsen är densamma som för riket som helhet). Man kan givetvis invända att livkraftiga kluster i betydelsen verksamma med stort utbyte av varandras verksamheter kan erhållas oberoende av om koncentrationen är lägre än för riket i snitt.

Two important implications flow from the study’s key findings. For one, mayors, arts and cultural policy-makers and economic developers would be better served by taking a more localized, place-specific approach to arts initiatives and creative placemaking.  As they put it:

[A] comprehension of arts clusters requires specificity and particular attention to the uniqueness of the type of art and place itself. Targeted local development may be the most important means by which to support the arts, rather than broader federal, state or regional efforts. Distinctions between arts clusters occur at localized level and thus ought to be supported as such.

Second, the study notes the benefits that flow from better connected arts and innovation clusters. “While many of the variables linked to arts clusters are incredibly place specific,” they write, ”the arts are linked to broad measures of innovation and development … suggesting the arts can play a larger role in economic development irrespective of metro size or geographic boundaries of city and neighborhood.

Ultimately, the study notes that while arts are not a silver bullet for cities, their role in urban economic development is, in the authors’ words, “highly underestimated.”