Snart sagt alla organisationer säger sig omfamna hållbarhetsprinciperna om ekonomisk, ekologisk och socialt hänsynstagande vid beslut. Det är en mycket glädjande utveckling och förhoppningsvis går det från tafatta försök och läpparnas bekännelse till helt integrerad del av ständigt pågående verksamhetsutveckling.
En väsentlig del i hållbar utveckling är att beslut bör sträva efter att involvera alla intressegrupperingar som påverkas i ett tidigt skede för maximal belysning av tänkbara effekter. Speciellt gäller detta förstås statlig och kommunal samhällsplanering som ju berör många och som bekostas i huvudsak av offentliga medel.
Tyvärr finns det trots många fördelar med stor medborgarinvolvering i planprocessens tidiga skeden ett motstånd från politiker och tjänstemannasidan där man (ofta outtalat då det inte anses politiskt korrekt) anser det krångligt och tidsödande. Andra ifrågasätter värdet av lekmäns åsikter om projekt inom samhällsbyggnad och anser experter i lugn och ro ska finna bästa tänkbara lösning utan att behöva övertyga oinsatta i planernas förträfflighet.
I ett aktuellt inlägg på amerikanskt nätforum kring hållbar stadsutveckling, Sustainable Cities Collective, pekar Michael Hooper, Assistant Professor of Urban Planning at Harvard University’s Graduate School of Design, på stöd i forskning att hög grad av medborgarinvolvering ger bättre projektresultat.
Anledningen till att motvilja trots detta kvarstår tror skribenten beror på ett alltför stort fokus från branschen på projektens plan- och byggfas. I helhetsutvärdering av ett projekts framgång ligger ju mycket kring hur det färdiga resultatet används, upplevs, håller etc.
”Importantly, these studies look at project success in broader terms than simple speed of implementation or construction. They also look at issues such as user satisfaction and the long-term economic and social sustainability of projects.”
Denna del är sällan branschen av arkitekter, exploatörer, samhällsplanerare och stadsbyggnadsansvarig särskilt engagerad i. De har heller inte samma intresse av positiva sideffekter av stor medborgarinvolvering såsom stärkt stöd för den lokala demokratin och att det sociala kapitalet byggs upp.
”By expanding the terms by which we measure success to include longer-term economic and social outcomes, participation begins to look less like a burden and more like an asset.”
Professor Hooper avslutar med att se hoppfullt på de möjligheter IT och sociala medier ger för att underlätta medborgarinvolvering.
”An exciting development in the world of participation is the increasing use of new technologies for citizen engagement. These include social networking and other digital applications that expand opportunities for the solicitation and sharing of community input on projects.”
Han avslutar dock med att konstatera att tekniska möjligheter har liten påverkan om inte attitydförändringar i branschen nås så att det fulla värdet av medborgarinvolvering beaktas och inte längre ses som hinder och grus i maskineriet.
”While new technologies have considerable promise to change the way participation works, an important shift in mindset will be needed to capitalize on these innovations.
New technological approaches to participation will only have a meaningful impact if policymakers, planners and developers start to recognize that participation has instrumental benefits – that community input can and does improve project outcomes.
If participation continues to be seen as a procedural hurdle and thorn in the side of development, no amount of technological innovation will overcome the divide that continues to separate communities from those that plan for them.”
Forum Hållbar Platsutveckling 